Angelica blinkade flera gånger, men pappret låg kvar, och nästan stirrade på henne. Helt plötsligt kunde hon läsa något på det, med stora bokstäver. ”TA UPP MIG” stod det. Trots att hon darrade i hela kroppen drog hon upp ärmen så handen och en bit av armen blev fri, stoppade ner armen i vattnet och drog upp pappret. Hon lade det på marken medan hon torkade av armen på ett stort löv eftersom hon inte orkade rota i sin väska, och böjde sig sedan över det för att läsa det.

På pappret stod det. ”Vem det nu är som läser detta, så vill jag hälsa denna person att gå till det stora ödehuset en bit in i skogen, gå upp för fem trappor och sedan gå in i det första rummet till vänster. Där väntar jag, och jag är god, jag lovar dig det. Philip”

Angelica skakade inte precis mer efter att hon läst brevet, men hon knölade ändå ner det i fickan och såg sig omkring. Hon upptäckte, vilket hon inte tänkt på förut, att ett 100-tal meter bort fanns en stor vit byggnad som såg ut att ha varit vackert en gång i tiden, men inte var det längre. I alla fall såg de två översta våningarna och tornet ut att ha varit vackra, resten av huset doldes av skogen.

Angelica reste sig upp, bet ihop tänderna och började gå in i den täta skogen. Hon ramlade flera gånger, fick in en vass pinne i handen så det började blöda, och framförallt blev hon bara hungrigare och tröttare. Hon gick vilse flera gånger, men till slut hittade hon rätt. Framför sig såg hon ett slitet, vitt hus, som antagligen varit mycket vackert för länge sedan. Huset var sex våningar högt, och hela huset såg spöklikt ut, men det var inte det som gjorde henne räddast: Det var att på femte våningen stod ett fönster öppet.