Angelica bet envist ihop tänderna, gick fram mot huset, sköt upp den urgamla, knarriga, dammiga trädörren med snidade mönster, och klev in i det gamla huset. Hon tittade sig omkring. Allt- I alla fall Nästan -Var täckt med ett tjockt lager damm. Förutom vissa delar i trappan, där hon såg fotspår som inte såg gamla ut. Visserligen syntes de dåligt, och de skulle förmodligen inte ha synts alls om det inte varit damm över hela trappen, men de fanns där.

Trots att Angelicas hjärta dunkade hårdare än det någonsin gjort i hela hennes liv, började hon gå uppför trappan. Den knarrade hemskt, men den höll bra, trots att den såg ganska ranglig ut. När hon gått uppför hela kom hon upp till en våning med vita väggar, fem dörrar, och en matta på golvet som hade ett tjockare dammlager än hon någonsin sett, lagret var till och med tjockare än det som fanns på varenda pryl i hallen.

Hon fortsatte uppför trapporna tills hon kom till den femte våningen, som såg exakt likadan ut som alla andra våningar, förutom att mattan inte hade något dammlager, och att en dörr stod på glänt. Angelica smög tyst fram till dörren och drog upp den. Hon tittade försiktigt in och viskade ”Hallå?”.

Helt plötsligt hörde hon en röst bakom sig. ”Så du läste mitt brev”, sa en pojkröst som verkade tillhöra någon ungefär lika gammal som henne själv.